Ibland tänker jag på hur märkligt vårt sociala radarsystem kan vara. Jag har under åren mött många olika sorters män – både i mitt yrke som tantraterapeut och privat – och några mönster har börjat träda fram.

En gång mötte jag en man som liksom jag arbetade med tantra. Jag upplevde honom som genuin, mysig, inkännande – men jag vet att vissa andra kvinnor uppfattade honom som "dålig på att känna in gränser". Kanske berodde det på hans autismdiagnos, kanske för att det här var innan han hunnit jobba så mycket med sig själv. För mig var han trygg – men andra såg något annat.

En annan gång berättade en klient om en man hon haft kontakt med via nätet. Hon hade sagt att hon hade mycket att göra, och då föreslog han att de kanske kunde ses när hon ändå skulle ut med hunden – han försökte bara vara flexibel. Men hon upplevde honom som klängig, kanske till och med lite skrämmande. Hans försök att vara tillmötesgående tolkades som gränslöst.

Och så var det en tredje man, som jag själv känt som varm och inkännande. Men en kvinna beskrev honom som någon som "borde ha förstått" att hon inte var bekväm – trots att det aldrig uttalades tydligt. Han trodde att allt var okej. Hon kände tvärtom.

Alla de här männen har en sak gemensamt: de är snälla, pålitliga och ofarliga – men har ändå blivit uppfattade som obehagliga. Det har fått mig att undra: Är vi kvinnor ibland lite för snabba med våra slutsatser? Dömer vi vissa män hårdare – inte för vad de gör, utan för att de inte passar in i vår bild av hur "en trygg man" ska vara?

För samtidigt som dessa lite kantiga, försiktiga, kanske introverta män stöts bort – så finns det andra. Män som är karismatiska, självsäkra, socialt skickliga. Män som vet exakt hur man får andra att känna sig sedda. Och ibland är det just de männen som visar sig vara farliga på riktigt. Män som manipulerar, kontrollerar, skadar – till och med misshandlar. Ändå får de ofta nya chanser, beundrarbrev och en plats vid bordet.

Jag tror att vi ibland misstar trygghet för obehag – och förväxlar farlighet med charm. Vi litar på det som ser ut som självsäkerhet, men missar det som faktiskt är närvaro.

Det här blogginlägget är inte ett försvarstal för tafatta män, och det är inte heller en anklagelse mot kvinnor. Det är ett försök att nyansera. Att säga: det här är svårt. Och kanske är det just därför tantrisk närvaro är så viktig.

När vi lär oss att känna in – verkligen känna in – istället för att bara tolka, analysera eller gå på autopilot, kan vi börja uppfatta trygghet där den faktiskt finns. Inte bara där den ser rätt ut på ytan.

Vill du träna upp din förmåga att känna in – både dig själv och andra? Jag erbjuder tantraterapi, coaching och guidad närvaro, både för singlar och par.
👉 lustkraft.bokadirekt.se

Varmt välkommen.

Författare: Elisabeth ”Lisa” Björling – tantraterapeut och intimitetscoach i centrala Uppsala