Jag har nyligen läst en del forskning om tacksamhet och lycka. Det finns idag ganska mycket neurovetenskap kring vad som faktiskt gör oss tillfredsställda i livet – bortom snabba dopaminkickar och tillfälliga toppar.

Och något som verkligen fastnade hos mig var detta:
den form av tacksamhet som verkar ge djupast och mest varaktig tillfredsställelse är inte bara att vara tacksam för det man själv har – utan tacksamhet över när människor bidrar till varandra.
Och allra starkast: när vi själva får bidra till någon annan.

När jag läste det kände jag hur något landade i kroppen.
För det beskrev exakt det jag själv upplever i mitt arbete.

Nyligen hade jag två klienter samma dag.
Den ena sa:
“Det här är den bästa dagen i mitt liv.”
Den andra sa:
“Det här är en av de bästa dagarna i mitt liv.”

Jag hör sådana ord ganska ofta. Kanske någon gång i veckan säger någon kund att det varit det mest utvecklande, mest läkande, mest meningsfulla eller mest njutningsfulla de varit med om.
Och varje gång det händer stannar jag upp – ibland direkt, ibland först i efterhand – och känner en väldigt stilla men stark tacksamhet.

Inte en kick.
Utan en djup, varm mening.

Med risk för att det kan låta som att jag skryter (vilket inte är min intention), vill jag ändå sätta ord på något som är viktigt för mig. För jag tror att det också är det som gör mitt arbete till det det är.

Jag säljer inte bara råd, beröring, massage, övningar, tips eller tekniker.

Jag säljer – eller kanske snarare ger – kärlek.

Och då menar jag inte romantisk kärlek, och inte något spelat eller professionellt påklistrat.
Det jag gör är att medvetet öppna mitt hjärta i mötet med varje människa som kommer till mig.

Oavsett om det är
ett gift par som kämpar med närhet och kontakt,
en kvinna som bär skam efter övergrepp och har tappat relationen till sin kropp,
eller en ensam man som fått alldeles för lite beröring i sitt liv –

…så möter jag dem med samma val:
att se dem.
att vara där.
att hålla rummet med värme, respekt och kärlek.

Jag tror – och det här gör mig nästan lite sorgsen att skriva – att många människor aldrig riktigt har blivit mötta på det sättet. Inte fullt ut. Inte med hela hjärtat närvarande.
Kanske är det därför responsen ibland blir så stark.

När jag skriver det här känner jag hur tårarna kommer nära.
För det är både en sorg och en gåva.

En sorg över hur lite kärlek många faktiskt får.
Och en enorm gåva – och glädje – att få vara den som ger.

Det här är inget jag “spelar”.
Det är inget jag gör för att vara duktig.

Det är ett aktivt val – varje dag – att öppna mig och låta kärleken få ta plats i mötet.
Och kanske är det just därför tacksamheten jag känner är så stark.

För enligt forskningen – och enligt min egen kropp –
är det här en av de mest meningsfulla saker en människa kan få uppleva:
att bidra till att någon annan mår bättre, känner mer och lever friare.

Författare: Elisabeth “Lisa” Björling – tantraterapeut och intimitetscoach i centrala Uppsala