Jag har nyligen läst en del forskning om tacksamhet och lycka. Det finns idag ganska mycket neurovetenskap kring vad som faktiskt gör oss tillfredsställda i livet – bortom snabba dopaminkickar och tillfälliga toppar. Och något som verkligen fastnade hos mig var detta: den form av tacksamhet som verkar ge djupast och mest varaktig tillfredsställelse är inte bara att vara tacksam för det man själv har – utan tacksamhet över när människor bidrar till varandra. Och allra starkast: när vi själva får bidra till någon annan. När jag läste det kände jag hur något landade i kroppen. För det beskrev exakt det jag själv upplever i mitt arbete. Nyligen hade jag två klienter samma dag. Den ena sa: “Det här är den bästa dagen i mitt liv.” Den andra sa: “Det här är en av de bästa dagarna i mitt liv.” Jag hör sådana ord ganska ofta. Kanske någon gång i veckan säger någon kund att det varit det mest utvecklande, mest läkande, mest meningsfulla eller mest njutningsfulla de varit med om. Och varje gång

Jag minns första gången jag fick en riktig andningsorgasm. Det var på en tantrakurs 2007. Kroppen började skaka, och plötsligt fylldes jag av värme, njutning och rörelse – en sorts extatisk våg som kändes igen men var mycket starkare än något jag tidigare upplevt under sex. Jag minns att jag tänkte: ah, det här är det de pratar om. Sedan dess har jag ibland fått energiorgasmer helt spontant – på platser som ingen förknippar med tantra. En gång på en spinningcykel, till exempel. Jag hade just tagit mig igenom mjölksyran, stönade och andades kraftigt, och plötsligt bara hände det: en våg av energi och njutning sköljde genom kroppen. Pulsen rusade, jag satt kvar, svettig och lycklig, och log för mig själv. Andra gånger har det kommit i badet, under ett kallbad eller under en trumresa. Till och med när jag födde barn använde jag samma typ av andning – ljudande, njutningsfull och öppen. När jag andas “jaaaa” i stället för att spänna mig, förvandlas smärta till kraft. Jag tror att kroppen d

Inom personlig utveckling och andlighet hör man ofta uttrycket: ”Rädsla är motsatsen till kärlek.” Det är en vacker tanke – poetisk, nästan "självklar". Men för mig har den alltid känts… lite förvirrande. Jag har två barn, och mitt äldsta (som fyller 12 år idag!) är väldigt känsligt. Han blir lätt rädd, lätt rörd, lätt överväldigad – av ljud, av filmer, av plötsliga förändringar. Och samtidigt är han en av de mest empatiska och kärleksfulla människor jag känner. Hans förmåga till ömhet och närhet berör mig djupt. Så när jag hör att rädsla skulle vara motsatsen till kärlek, så stämmer det inte riktigt med min erfarenhet. För några år sedan läste jag dessutom en bok om psykopati, skriven av en person som själv har diagnosen. Han berättade att en av de tydligaste markörerna för psykopati är just oförmågan att känna rädsla. Och då slog det mig: Om rädsla och kärlek verkligen vore varandras motsatser – varför är då de människor som inte känner rädsla ofta också de som har svårast att känna

För en tid sedan hade jag en kväll när jag kände mig helt tom. Allting kändes meningslöst. Jag satt hemma, stirrade ut i mörkret och tänkte: ”Jag vet att kallbad brukar hjälpa – men jag orkar inte ens göra det.” Jag skrev i min digitala dagbok om hur jag grät, kände mig arg och frustrerad. Arg på att jag egentligen har ett bra liv – men ändå kunde känna mig så tom. Det var som att allt jag brukade tycka om – vänner, jobb, mat, natur – plötsligt förlorat färg. Det var inte smärta, bara… meningslöshet. Och samtidigt en slags självironisk insikt: att jag, trots all min kunskap om hjärnan, dopamin och välmående, satt där och fastnade i meningslösheten. Till slut bestämde jag mig: okej, jag går och tar det där kallbadet. Från mörker till neutral Och visst – det hjälpte. Inte så att jag blev lycklig eller euforisk, men det var som om jag gick från deppig till neutral. Ångesten försvann. Det blev tyst i huvudet. Jag kunde andas igen. Efteråt mediterade jag en stund, gjorde lite småfix vid da

Jag prenumererar på nyhetsbrevet från NutritionFacts.org – en sida jag verkligen gillar för deras vetenskapliga, men lättbegripliga sätt att förklara hur mat påverkar kroppen. I ett av de senaste inläggen berättade Dr. Michael Greger om en fascinerande studie som handlade om just doft och attraktion. I studien fick män äta två olika dieter – en med kött och en helt växtbaserad. Efter några dagar fick kvinnor lukta på deras armhålor (ja, du läste rätt!) och bedöma hur doften upplevdes. Resultatet var tydligt: de män som ätit växtbaserat doftade mer behagligt, mer attraktivt och mindre intensivt än de som ätit kött. Jag tycker det är så spännande, för det bekräftar något jag själv ofta känner – att doft är ett av våra mest kraftfulla, men omedvetna språk. När jag är förälskad i någon vill jag nästan alltid lukta på den personen. Jag kan bli helt uppfylld av deras doft – den känns trygg, erotisk och mysig på samma gång. När jag födde mina barn minns jag hur jag ofta sökte mig till doften

Ibland blir jag påmind om hur djupt en tantrisk session faktiskt kan påverka en människa. Idag till exempel – en klient som bokade i sista stund, när en annan avbokade, fick en upplevelse som verkligen berörde mig. Han bad mig röra vid sina ärr. Det var något han aldrig tidigare vågat be om, inte ens i sin nära relation. Efteråt berättade han att det kändes som att något inom honom äntligen fick släppa taget – som om ett gammalt lager av skam och begränsning smälte bort. Han sa: “Det känns som att jag borde tacka dig med något riktigt stort, för det här förändrade något i mig.” Han berättade också att han nu kände sig friare inför sin sambo – att han äntligen skulle våga låta henne röra honom överallt, även där ärren finns. Han sa att det kändes som en befrielse. Den här klienten hade varit hos mig tidigare, och han berättade att efter vårt senaste möte hade känslan av trygghet stannat kvar länge. Han beskrev det som “motsatsen till ett trauma” – en positiv upplevelse av tillit som fo