För en tid sedan hade jag en kväll när jag kände mig helt tom.
Allting kändes meningslöst. Jag satt hemma, stirrade ut i mörkret och tänkte:
”Jag vet att kallbad brukar hjälpa – men jag orkar inte ens göra det.”
Jag skrev i min digitala dagbok om hur jag grät, kände mig arg och frustrerad.
Arg på att jag egentligen har ett bra liv – men ändå kunde känna mig så tom.
Det var som att allt jag brukade tycka om – vänner, jobb, mat, natur – plötsligt förlorat färg.
Det var inte smärta, bara… meningslöshet.
Och samtidigt en slags självironisk insikt: att jag, trots all min kunskap om hjärnan, dopamin och välmående, satt där och fastnade i meningslösheten.
Till slut bestämde jag mig: okej, jag går och tar det där kallbadet.
Från mörker till neutral
Och visst – det hjälpte.
Inte så att jag blev lycklig eller euforisk, men det var som om jag gick från deppig till neutral.
Ångesten försvann. Det blev tyst i huvudet. Jag kunde andas igen.
Efteråt mediterade jag en stund, gjorde lite småfix vid datorn, och plötsligt kändes allt… okej.
Inte magiskt. Inte fantastiskt. Bara okej.
Och det slog mig hur lite som faktiskt behövdes för att skifta från mörker till balans.
Det är nästan kusligt hur tydligt kroppen svarar på signalämnen.
När dopaminet sjunker till botten känns livet meningslöst för mej.
När det stiger lite – tack vare ett kallbad, träning eller en stunds närvaro – känns världen möjlig igen.
Tre tillstånd – tre versioner av mig
Jag tror att jag har tre tydliga tillstånd i mig:
- Den deppiga – som tycker att allt är meningslöst, och helst vill ge upp.
- Den neutrala – som går runt och småpysslar, vattnar blommor, får saker gjorda.
- Den euforiska – som är full av energi, idéer och livslust – men också lite manisk ibland.
Alla tre är jag.
Och det är fascinerande att något så enkelt som ett kallbad kan flytta mig från den ena till den andra.
Jag tänker ofta på hur likt det är med droger, fast utan kemikalierna.
Ett kallbad är som en naturlig medicin – det kickar igång dopamin, adrenalin och endorfiner. Skillnaden är att effekten kommer med kyla och närvaro istället för substanser.
Att känna tacksamhet mitt i allt
När jag lläste det jag skrivit tidigare den dagen, om när allt kändes svart, kände jag nästan inte igen mig.
Som att det var någon annan som talade.
Det var lite läskigt – men också vackert. För båda tillstånden är lika verkliga, och båda är jag.
Jag känner tacksamhet över att jag vet vad som hjälper.
Att jag har verktyg – kallbad, meditation, rörelse, närvaro – som kan flytta mig ur mörkret.
Och kanske är det just det som är meningen: inte att alltid vara lycklig, utan att kunna återvända till balans, gång på gång.
💧 Kanske är kallbadet min dopaminmedicin – men också min påminnelse om att jag lever.
Författare: Elisabeth ”Lisa” Björling – tantraterapeut och intimitetscoach i centrala Uppsala
👉 lustkraft.bokadirekt.se
