I dag gjorde jag min morgonrutin lite mer utförligt än vanligt.
I stället för ett kort kallbad började jag med andningsövningar och stannade kvar i vattnet i nästan tio minuter. Jag låg där och skrattade högt – skrattyoga mitt i kylan – och lät endorfinerna från kallbadet skölja genom kroppen. Det var lekfullt, intensivt och väldigt levande.
Efteråt skakade jag mig varm till afrikanska rytmer. Rytmisk rörelse, kroppen i gång, nervsystemet öppet. Sedan satte jag mig för att meditera.
Jag satte på kraftfull musik med indiska toner, ljud som kom i stereo från båda högtalarna och omslöt mig helt. Kroppen var redan så full av signalämnen, rörelse och liv. Jag kände en pirrande, nästan andlig stämning i hela kroppen, och blev också berörd av tanken på att en av mina partners, Alex, samtidigt var på teckenspråkig mässa i Svenska kyrkan.
Allt tillsammans gjorde att det kändes nästan… för mycket för klassisk stilla meditation.
Och då mindes jag något en muslimsk vän en gång sagt till mig:
att bön, intention och hjärtöppning kan vara ett alternativ till meditation.
Så jag bestämde mig för att be.
Jag öppnade mitt hjärta för det gudomliga – för villkorslös kärlek, för något större än jag själv.
Jag behövde inte formulera några ord. Det kändes som att det räckte att öppna hjärtat. Oavsett om man kallar det Gud, det gudomliga, andlighet, universum, livskraft, gudinnan, gudarna, andevärlden – eller helt enkelt en djup upplevelse i nervsystemet – så tänker jag att något märker när ett hjärta öppnas.
Och då kände jag kärlek.
Om det var en spirituell upplevelse, en mystisk kontakt, eller “bara” signalsubstanser och aktiverade delar av hjärnan spelar egentligen ingen roll för mig. Upplevelsen var verklig. Tårarna kom. Jag grät. Och grät igen.
Den meditation som jag hade tänkt skulle vara en kvart blev nästan en timme.
Jag satt där och badade i villkorslös kärlek, ljus och tacksamhet.
Vid flera tillfällen viskade jag spontant:
Tack. Tack gud.
Inte riktat till någon specifik gud, utan snarare till livet självt.
Och jag tänkte:
det här är nog det människor i alla tider har upplevt.
Jägarsamlar-kulturer. Ursprungsfolk. Mystiker. Yogis. Kristna, buddhister, sufier. Människor i alla världsdelar och religioner har beskrivit liknande tillstånd – oavsett vilka ord, symboler eller förklaringsmodeller de använt.
Jag kände en djup samhörighet.
Med människor i alla tider.
Med livet.
Med något större.
Med mig själv.
Och det var väldigt vackert.
Jag vill också säga att jag haft liknande spirituella upplevelser vid andra tillfällen i livet. Det här var inte första gången. Men just den här morgonen lever kvar i mig, och därför ville jag dela den.
För oavsett om vi förstår sådana här stunder genom neurobiologi, psykologi, spiritualitet eller mystik, så säger de något djupt mänskligt om oss.
Att vi längtar efter kärlek.
Efter samhörighet.
Efter att få vila i något som inte kräver prestation.
Och ibland räcker det att öppna sitt hjärta.
Författare: Elisabeth ”Lisa” Björling – tantraterapeut och intimitetscoach i centrala Uppsala
👉 https://lustkraft.bokadirekt.se
